Det fanns terrorism när jag var liten också. Här i Europa. Både i Västtyskland, Spanien och på Irland. Jag tänkte att när jag börjar högstadiet måste jag flytta till min mormor för jag vågar inte åka buss. Ofta händer det att människor som åker buss kliver av vid en busshållplats och lämnar en bomb kvar på sätet. Så tänkte jag. Det var ett barns perspektiv.
Jag var också ganska orolig att det skulle bli en stor hamn vid samfällighetens bryggor nedanför mitt sovrumsfönster. Jag hörde ju hur det talades om exploatering osv. Jag var orolig att den lilla idyllen jag växte upp i skulle förvandlas till en storstad med alla dess faror. Jag skrev till och med till statsministern i detta ärende. Jag skrev också ett brev där jag ifrågasatte varför barn inte fick rösta i folkomröstningen om kärnkraftens framtid. Det var ju ändå vår framtid det handlade om. Jag var mycket rädd för kärnkraft och kärnvapen. Det var ett barns perspektiv.
Min mamma sa alltid att det inte fanns spöken, att det inte fanns jordbävningar i Sverige, att det inte fanns lejon faktiskt. Jag trodde givetvis inte på detta. Jag visste ju att det fanns lejon. Således kunde det väl också finnas spöken? Jag visste att min mamma bara ville mig gott med detta, men jag litade inte riktigt på henne.
På samma dag känner jag idag hur min trettonåring inte litar på mig. Hon har redan genomlidit klimatångest, cancer, Ebola och nu är det terroristskräck. - "Nej", säger jag, "du kommer inte att på egen hand kunna rädda klimatet. Men det hjälper ingen att du deppar ihop. Du måste göra det du kan, rent konkret, och du kan hjälpa till att upplysa andra." Mina ord var inte till någon tröst. I månader var hon sänkt, maktlös och utan framtidstro. Till följd av vårt leverne. Ungefär som med kärnkraften. - "Nej", säger jag, "din värk i axeln är inte cancer. Nej, du har hosta, det är inte Ebola, Ebola finns inte här." Men hon har läst på sociala media, hon har googlat, hon har hört att... - "Nej", säger jag, "du är inte sjuk.""Jag kan inte sova", säger hon, kväll efter kväll. Igår hade hon hört att en terrorist tagit sig in i Sverige och planerade ett terroristdåd någonstans i landet. "Nej", sa jag, "du måste lära dig källkritik, du kan inte tro på allt som står på nätet. Vem har sagt det? Du måste kritiskt granska information, inte bara suga i dig allt.""Men mamma", säger hon, "du kan inte bara säga att ingenting kan hända, så är det ju inte?""Nej", säger jag, "men vad blir bättre av att man går och tänker att någonting kommer att hända hela tiden? Det har ju inte hänt eller hur? Ta reda på fakta, oroa dig inte över rykten. Det finns människor som vill att vi ska vara rädda nu.""Men vem skulle du tro på då mamma? När skulle du tycka att man kan oroa sig för terrordåd?" frågar hon. "Tja", säger jag, "typ om SÄPO går ut och varnar", svarar jag.
Nej, det blev inte lättare att somna denna kväll. "Jag vet inte om jag fryser eller om jag skakar av skräck", säger hon. "Men vi är här allihop", säger jag, "det är väl det bästa, om något skulle hända, vilket det antagligen inte gör, så är vi alla här tillsammans?"
Det som händer i världen varje dag är fruktansvärt. Människor har under all tid levt under hemska förhållanden och blivit utsatta för vidriga saker av andra människor. Ibland har det uppmärksammats mer och ibland får det fortlöpa i det fördolda. Stämningen i Sverige har under många år kallnat och blivit hårdare. En borgerlig politik har ökat klyftorna och grupper har ställts mot varandra. Att fattigare människor blivit fattigare är någonting som nu märks när fler människor söker sig hit undan förtryck och krig. Till denna borgerliga politik kan vi lägga den kraftiga framväxten av ett främlingsfientligt parti som med sin smarta retorik har lyckats vrida allmänna normer och värderingar i det svenska samhället mot extremism. Polarisering, motsättningar, vi och dom-retorik ökar. Världen och Sverige var hårt kallt och farligt redan innan attentaten i Paris. Anledning till oro har funnits under en längre tid.
Men vi kan inte leva så. Vi kan inte ha barn som inte kan sova, som inte kan delta i aktiviteter, utflykter osv till följd av oro och rädsla. Vi måste visserligen prata om det som händer, men livet måste också gå vidare. Vi måste upprätthålla det normala, våra grundläggande värderingar och vårt sätt att leva. Vi måste planera för framtiden och glädjas över framgångar, solsken och aktiviteter som vi brukar njuta av. Vi kan inte sluta leva och invänta katastrofen. Vi måste stå upp nu och visa våra barn att vi ska strida för deras rätt till demokrati och frihet i framtiden. Att det visst finns hopp.
Demokratin måste erövras varje dag, har det sagts. Den striden måste vi ta. Demokrati och allas lika värde är mål vi bäst når genom utbildning. Det vet jag för det har världens yngsta nobelpristagare sagt. Det visste hon redan som barn och det höll på att kosta henne livet.
![]()
Idag hade vi en diskussion kring de mål och resultat som mäts i skolan. Och som det ställs allt högre krav på att de ska mätas. Barnen måste kunna räkna, läsa och de måste kunna lösa olika naturvetenskapliga problem. Men läroplanerna har också en värdegrund. Och hur försäkrar vi oss om att barnen tar till sig de demokratiska och solidariska värden som utbildningsväsendet har i uppdrag att lära ut? Kunskaper som inte går att mäta och som inte visar sig direkt? Blir inte dessa delar av läroplanen allt viktigare att betona i dagens samhälle? Att lära sig lite källkritik skulle säkert ingen må dåligt av heller. Utbildning är ett vaccin mot trångsynthet och enfald. Det står tydligt att en massiv utbildningsinsats som kommer alla jordens hörn till del skulle vara en investering i trygghet och välmående.
Jag var också ganska orolig att det skulle bli en stor hamn vid samfällighetens bryggor nedanför mitt sovrumsfönster. Jag hörde ju hur det talades om exploatering osv. Jag var orolig att den lilla idyllen jag växte upp i skulle förvandlas till en storstad med alla dess faror. Jag skrev till och med till statsministern i detta ärende. Jag skrev också ett brev där jag ifrågasatte varför barn inte fick rösta i folkomröstningen om kärnkraftens framtid. Det var ju ändå vår framtid det handlade om. Jag var mycket rädd för kärnkraft och kärnvapen. Det var ett barns perspektiv.
Min mamma sa alltid att det inte fanns spöken, att det inte fanns jordbävningar i Sverige, att det inte fanns lejon faktiskt. Jag trodde givetvis inte på detta. Jag visste ju att det fanns lejon. Således kunde det väl också finnas spöken? Jag visste att min mamma bara ville mig gott med detta, men jag litade inte riktigt på henne.
På samma dag känner jag idag hur min trettonåring inte litar på mig. Hon har redan genomlidit klimatångest, cancer, Ebola och nu är det terroristskräck. - "Nej", säger jag, "du kommer inte att på egen hand kunna rädda klimatet. Men det hjälper ingen att du deppar ihop. Du måste göra det du kan, rent konkret, och du kan hjälpa till att upplysa andra." Mina ord var inte till någon tröst. I månader var hon sänkt, maktlös och utan framtidstro. Till följd av vårt leverne. Ungefär som med kärnkraften. - "Nej", säger jag, "din värk i axeln är inte cancer. Nej, du har hosta, det är inte Ebola, Ebola finns inte här." Men hon har läst på sociala media, hon har googlat, hon har hört att... - "Nej", säger jag, "du är inte sjuk.""Jag kan inte sova", säger hon, kväll efter kväll. Igår hade hon hört att en terrorist tagit sig in i Sverige och planerade ett terroristdåd någonstans i landet. "Nej", sa jag, "du måste lära dig källkritik, du kan inte tro på allt som står på nätet. Vem har sagt det? Du måste kritiskt granska information, inte bara suga i dig allt.""Men mamma", säger hon, "du kan inte bara säga att ingenting kan hända, så är det ju inte?""Nej", säger jag, "men vad blir bättre av att man går och tänker att någonting kommer att hända hela tiden? Det har ju inte hänt eller hur? Ta reda på fakta, oroa dig inte över rykten. Det finns människor som vill att vi ska vara rädda nu.""Men vem skulle du tro på då mamma? När skulle du tycka att man kan oroa sig för terrordåd?" frågar hon. "Tja", säger jag, "typ om SÄPO går ut och varnar", svarar jag.
Nej, det blev inte lättare att somna denna kväll. "Jag vet inte om jag fryser eller om jag skakar av skräck", säger hon. "Men vi är här allihop", säger jag, "det är väl det bästa, om något skulle hända, vilket det antagligen inte gör, så är vi alla här tillsammans?"
Det som händer i världen varje dag är fruktansvärt. Människor har under all tid levt under hemska förhållanden och blivit utsatta för vidriga saker av andra människor. Ibland har det uppmärksammats mer och ibland får det fortlöpa i det fördolda. Stämningen i Sverige har under många år kallnat och blivit hårdare. En borgerlig politik har ökat klyftorna och grupper har ställts mot varandra. Att fattigare människor blivit fattigare är någonting som nu märks när fler människor söker sig hit undan förtryck och krig. Till denna borgerliga politik kan vi lägga den kraftiga framväxten av ett främlingsfientligt parti som med sin smarta retorik har lyckats vrida allmänna normer och värderingar i det svenska samhället mot extremism. Polarisering, motsättningar, vi och dom-retorik ökar. Världen och Sverige var hårt kallt och farligt redan innan attentaten i Paris. Anledning till oro har funnits under en längre tid.
Men vi kan inte leva så. Vi kan inte ha barn som inte kan sova, som inte kan delta i aktiviteter, utflykter osv till följd av oro och rädsla. Vi måste visserligen prata om det som händer, men livet måste också gå vidare. Vi måste upprätthålla det normala, våra grundläggande värderingar och vårt sätt att leva. Vi måste planera för framtiden och glädjas över framgångar, solsken och aktiviteter som vi brukar njuta av. Vi kan inte sluta leva och invänta katastrofen. Vi måste stå upp nu och visa våra barn att vi ska strida för deras rätt till demokrati och frihet i framtiden. Att det visst finns hopp.
Demokratin måste erövras varje dag, har det sagts. Den striden måste vi ta. Demokrati och allas lika värde är mål vi bäst når genom utbildning. Det vet jag för det har världens yngsta nobelpristagare sagt. Det visste hon redan som barn och det höll på att kosta henne livet.
Idag hade vi en diskussion kring de mål och resultat som mäts i skolan. Och som det ställs allt högre krav på att de ska mätas. Barnen måste kunna räkna, läsa och de måste kunna lösa olika naturvetenskapliga problem. Men läroplanerna har också en värdegrund. Och hur försäkrar vi oss om att barnen tar till sig de demokratiska och solidariska värden som utbildningsväsendet har i uppdrag att lära ut? Kunskaper som inte går att mäta och som inte visar sig direkt? Blir inte dessa delar av läroplanen allt viktigare att betona i dagens samhälle? Att lära sig lite källkritik skulle säkert ingen må dåligt av heller. Utbildning är ett vaccin mot trångsynthet och enfald. Det står tydligt att en massiv utbildningsinsats som kommer alla jordens hörn till del skulle vara en investering i trygghet och välmående.