Idag när jag promenerade hem från spåret efter joggen eftersom benen på något sätt kändes som betongklumpar som inte ville springa mer, så stötte jag ihop med en f d kollega. Hon hoppade genast av cykeln och började berätta om hur resursfördelningen på skolan där hon jobbar slog mot de yngsta barnen. Hon berättade, nästan med gråten i halsen, hur 46 andraklassare ska klara sig med mindre lärarresurser än en femteklass med lika många elever. Och när frågan ställs om regeringens speciella satsning på lågstadiet svarar rektorn att det väl bara är något krav från Vänsterpartiet som de inte behöver bry sig så mycket om.
Jag blir oroad när hon visar mig resursfördelningen på skolan och berättar att klassläraren nu själv kommer att få ha barnen i idrott, att det nästan inte blir några timmar i halvklass, helklass i slöjd t ex. Till hösten kommer skolan att ta in 50% fler sexåringar till förskoleklassen, vilket gör ca 60 elever. När jag frågar hur det kommer att påverka situationen på fritids, där grupperna redan är gigantiska, svarar hon att fritids är de som hamnar längst ned i hierarkien på skolan, sen kommer lågstadiet och de, som hon anser, gynnas av resursfördelningen är mellanstadiet, det är de som står högst i hierarkien. Hon vittnar också om att resurser för barn med särskilda behov knappast går att få. Oavsett om resursfördelningen grundar sig på den hierarki som denna lärare upplever, eller om det helt enkelt finns för lite resurser totalt att fördela på skolan så är det inte tillfredsställande. Bristen på tillgång till speciallärare och specialpedagoger gör arbetsbördan tung för många lärare.
För att våra barn ska klara av skolan och ta till sig de kunskaper vi vill att de ska ha krävs att de ges förutsättningar för detta. Att få undervisning i mindre grupp är en förutsättning som hjälper väldigt många barn. Att starten i skolan blir bra är också en viktig aspekt för att eleverna ska hålla motivationen uppe, viljan att lära, orken att ta till sig det nya. En skola som växer på samma utrymme som tidigare rymt färre elever, samtidigt som eleverna blir yngre kräver kompetens och det kräver tillräckligt med vuxna. Utvecklingen som min f d kollega beskriver känns inget vidare.
Som politiker får vi inte lägga oss i detaljer, det är rektorn som vet bäst hur resurserna ska fördelas, men när jag hör detta reagerar jag som pedagog, som förälder och som medborgare. Konstigt är väl då om de förtroendevalda inte kan göra ett dugg....